Nytt år startar alltid med Januari
Så var det nytt år, igen, och det kastas löften hit och dit och det susar drömmar i huvudena på människor som önskar sig bättre möjligheter än vad de gav sig själva förra året. Vi ger oss en ny chans att bli den där drömbilden av oss själva, en ny chans att fånga dagen, hitta lyckan och söka förbättringar till vardagen. Vi vill bli överaskade men på ett bra sett, vi vill bli goda men mest mot oss själva, vi vill hitta spänning för att orka dagen. Ändå är det sällan mycket överaskande med ett nytt år. Det börjar tex alltid med Januari och fortsätter sen i samma följd som det gamla året med februari, mars osv. Dagarna är alltid de samma måndag till söndag och årstiderna ändrar sig inte mycket de heller. Och istället för att ställa oss på toppen av berget där vi har den bästa sikten över alla de vackra fyrverkerierna och säga stolt till varandra -se här vad jag lyckades med i år jag ska göra mitt bästa för att lyckas lika fint 2008! ställer vi oss där och lovar oss att imorgon (för nyåret startar ju alltid med imorgon inte efter tolvslaget som man kanske tror nej när man ska förbättra sig gör man det alltid imorgon) ska jag bli en bättre människa och lyckas med vad den nu än är man lovar sig själv. Och så missar man att se att man redan är en helt fantastsikt varelse.
Jag hade inte en endaste tanke på hur mitt nya år skulle se ut igår när jag skålade in tolv slaget med min sambo i vår hyresrätts trädgård vid strömmen flytande nedanför oss, fyverkerierna poppandes ovanför våra huvuden och sedan dalandes ner i vattnet, medans våra grannar och deras vänner som gått på musikhögskolan stod och sjöng fyrstämmiga sångar bredvid oss. Allt jag var just då var i nuet. Något som jag idag inser kanske borde vara mitt nyårslöfte. Fast jag inte tror på sånna. Att alltid försöka vara med i nuet. För annars kanske jag missar hela Januari och februari och plötsligt inser att jag redan kommit in i Mars utan att märka att det nya året redan börjat ticka. tick tick tick tick tack.
Knarka 80-tal!
Jag har hittat den! Filmen jag önskar jag hade sett på med mina allra närmsta tjej kompisar. Så vi kunde skratta ikapp åt den hemskt fina 80 tals musik videon i början som känns direkt importerad från en Aha video. Så vi kunde härma de fina dans stegen och vicka på rumpan och skratta åt Hugh Grants otroligt 80-tals trogna kostym för att inte snacka om lugg! Och i brist på tjej kompisar i min lägenhet så spelar jag introt till filmen om o om igen och dansar framför spegeln, satte upp håret i en klassiskt åttiotals toffs och kämpar på med att knarka i mig så mycket 80 tal som möjligt. Vem behöver hårda droger när man kan bli hög på så mycket liv!
Pop goes my heart! And i just cant let you go! I cant loose this feeling. You are gold and silve e e er!
Pop goes my heart! And i just cant let you go! I cant loose this feeling. You are gold and silve e e er!
En smaskig kväll :)
Jag ville se solen gå upp under mina dansande fötter, jag ville känna dagen gry
i mina immiga andetag. Jag ville dansa natten ut. Jag ville vara lördagen, lång, ledig
och fantastisk härlig. Jag ville vara Söndags morgon, dimmig, yr och trött. Och jag ville
stupa i min säng och känna att livet var med mig hand i hand. O min Lördags natt
du var underbar.
De vet vart de ska, de vet inte já!
Vissa går igenom livet med raka fina vägar noggrant planerade och utstakade framför dem. Ni vet, sådana där hemska människor som gör mig grön av avund. Det är så mycket med dem som jag inte förstår. Bara en sån sak att veta vart man ska är beundransvärt i mina ögon. Jag menar jag är en sån människa som har problem med att välja vilken sida av sängen jag ska gå upp på om morgonen eller vilken väg jag ska ta för att komma till matsalen snabbast men de, de vet redan fem år tidigare vart de vill vara fem år senare.
Hur planerar man igentligen en sån lång vandring? Hur kan man hålla sina ögon så hårt fokuserade på målet att man inte faller för frestelserna längs vägen? Och det jag funderar mest över, det som verkligen bekymmrar mig o ger mig lite ont i magen för deras skull... Hur vet de att de att efter att de bestämt sig för målet, sedan besvärat sig för att staka ut vägen och läsa kartan för att hitta dit och planera hur var o varför för att sedan uppbåda energin att börja vandra, att de verkligen kommer att trivas? Borde det inte finnas miljoner med människor som bokstavligt talat vandrar in i målet glada och lyckliga efter att de äntligen nått dit bara för att upptäcka att de vandrat in i sin egen mardröm? Det måste ju vara hemskt ledsamt med så många bortkastade år.
Å andra sidan är jag som sagt grön av avund. För jag vandrar både lite hit o dit och verkar aldrig hitta rätt någonstans. Och om jag hittar rätt inser jag det för sent och om jag hittar fel inser jag även det försent! Det är nästan ingenting som kommer i tid i mitt liv. Inte ens jag själv. Och jag skulle verkligen behöva lite fokus nu, kanske ett mål och en fin snitslad bana att vandra efter. Kanske jag kunde få karta och kompass på vägen för att förhindra att jag skulle falla för att vandra in på choklad butiken istället för till sallads baren eller förhindra eventuella graviditeter istället för att sätta mig i skolbänken.
Det tråkiga är ju att fokus knappast skänks bort så där vind för våg av någon trevlig gubbe på gatan utan det måste komma från mig. Innifrån eller nått, ja jag vet inte alls vart de där vandrande mål människorna får det ifrån. Jag vet bara att jag inte har det och jag har aldrig haft det och att vi därför lever i två skilda världar. Och kanske missar vi båda något, lite struktur o ena sidan och lite leva livet som det kommer på andra sidan. Och kanske kommer vi en dag att mötas och leva i fullständig harmoni.
Glömd, kastad och funnen
Ibland så letar jag, kanske bara för att leta, och idag så hittade jag något jag inte visste att jag inte längre gillade. Det är lustigt när man tror att man ska hitta något som kan saknat men hittar något man klarat sig utan så länge att man inte riktigt minns längre varför man letade. Så jag letar nog bara för letandets skull, för ibland hittar man skatter och ibland bara dammiga minnen. Saker man förlagt av misstag men som lika gärna kan vara glömda för alltid.
Det finns saker jag inte behöver längre
Ledsen
Dina läppar är stilla, din mun är helt stum.
Dina tankar de vandrar men till helt andra rum.
Dina tankar söker sig inte längre till mig
Vart vandrar de älskling, vart söker de sig?
Jag längtar att höra din röst i min själ
Jag saknar den rösten som ville mig väl
Jag saknar de dagar då himmelen var vår
Vart lever vi nu älskling, vart är det vi går?
Den orättvisa sekten
Jag har alldeles omedvetet gått in i en små stads sekt. Utan att ens föstå det har jag nog ingått i den i ganska länge. Och så plötsligt så stod den bara framför mig en dag och försökte uppfostra mig. Slå mig på käften för att se om det funkade. Och jag böjade gråta. För allt jag ville var att känna mig välkommen, att känna mig saknad av någon och att känna mig behövd eller omtyckt.
Sekter gör så här... De får dig att känna dig ytterst välkommen. De visar att här finns folk som du kan lita på, folk som får just dig att känna dig varmt välkommen, för att sedan ta ifrån dig små små bitar av ditt liv så att de kan kontrollera dig och föra dig dit du vill. Jag förstod inte alls att en del sekter inte ens behöver vara sekter för att faktiskt agera ungefär lika dant.
LUSTIGT säger jag när min pojkväns kompis försöker uppfostra mig i vem jag kan umgås med och vem jag inte får umgås med för då slutar han att hälsa på mig. LUSTIGT för jag är inte 5 år gammal, han är inte min pappa och jag behöver inte någon välsignelse när det gäller mitt sociala liv.
Orättvist. För vänner trillar inte ner i huvudet på än så fort man kommer till en ny stad. Jag önskar att de gjode det men tyvärr skapade inte Gud världen som så. Det mesta man kan få i huvudet är ett äpple eller kanske en fel riktad fotboll. Men de saker som man allra allra helst behöver eller vill ha de ska man ut och leta efter med ljus o lykta. Och har man tur så kanske man hittar något som liknar det man letar efter.
Orättvist tänker jag om honom. För visst kan jag komma till Jesper helg efter helg och bara umgås med Jesper men jag saknar något. Jag saknar ett eget liv när jag är här. Jag saknar vänner. Vänner i samma stad. Hur ska man någonsin kunna få ett "normalt" förhållande om alla helger varje gång är hemskt onomala. Och man bara får chansen att tillfredställa en bit av livet men skriker av saknad efter en annan?
Jag måste få leva som alla andra, på mina egna villkor. Inte dansa efter någon annans pipa. Jag vill bada i fontäner för att se om det är skönt, jag vill tappa fotfästet ibland för att se om jag flyger och jag vågar gå min egen väg. Det är bara så tråkigt att han känner att han måste ställa sig i vägen och bromsa när han inte har något alls med saken att göra....
En förvirrad själ
Jag borde skicka mig själv på team building kurs. Jag borde tvinga iväg mina armar och mina ben, min hjärna och mitt hjärta och vägra dem att återvända hem förs de börjat komunicera med varandra. De ska få campa i öde marken, vandra på ödslig stigar, besöka dimmiga berg och trasla sig igenom djungelns snår. De ska få flyga högt över marken, bygga omöjliga torn och sova med ormar och sniglar. De ska få kämpa för varje liten del av dygnet, totalt fokuserade på att fungera tillsammans. Hjärtat ska inte ens få skita utan att armarna och benen och hela, absolut hela, resten av kroppen sitter bredvid och hjälper till.
För just nu är jag spaghetti mannen, en ny kokt spagetti som försöker gå, som försöker älska som försöker leva. Och överallt ser jag människor som skrattar åt mina stapplande försök. Att stå stolt och modig när man är en ny kokt spagetti är inte lätt.
Och ny kokta spagetti rör vet inte heller vad det vill säga att gå en rak väg, för de vill vingla och de vill falla men mänskligheten tolererar inga fall. Kärleken stig tål inte alltid att vacklas på. Och jag vill bara lägga mig ner i min förvirring och låta mig fångas på gaffeln, låta mig ätas upp med dagens köttfärs sås.
Hjärna möt hjärta, hjärta möt hjärna!
God dag herr hjärna
nej men god dag fru hjärta
Inte visste jag att vi bodde i samma kropp?
Nej inte jag heller, det var verkligen på tiden att vi träffades
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA för tusan!
Så
Så äntligen fastnade jag i värden. På ett papper på en skola i ett rum. Så äntligen kom jag lite längre, några mil, några tankar, några tum. Ändå står jag där och tvekar lite blygt och mycket skrämd, nu när jag äntligen kan ta på drömmen vill hela jag vända hem.... Bara gå ett steg till, ett steg till.
Går i graven
Tuffsas rock klubb går i graven
Hennes aska sprider sig till dig
Dammar till dig i vinden
Du kan inte glömma mig
Med din öppna mun fångar du flugorna
För snål för att betala för lunchen idag
Protein för de genuina och groteska
Du som gillar det syrliga och det beska
Har du badat i aska och olja
Jag vänder mig kring dig
Jag är din olja jag är din aska
Du kan inte glömma
Ödets nyck på ditt fläsk, steker sig i solen
Kärleks rester som inte passade dig
Men jag tar ingenting tillbaka
Jag spar på det som passar mig
Och jag rimmar för mycket på dig och mig
Följer bara de enkla spår du gått en gång
För du var enkel i det mesta
Men jag är alltid nr 1 den bästa
Hennes aska sprider sig till dig
Dammar till dig i vinden
Du kan inte glömma mig
Med din öppna mun fångar du flugorna
För snål för att betala för lunchen idag
Protein för de genuina och groteska
Du som gillar det syrliga och det beska
Har du badat i aska och olja
Jag vänder mig kring dig
Jag är din olja jag är din aska
Du kan inte glömma
Ödets nyck på ditt fläsk, steker sig i solen
Kärleks rester som inte passade dig
Men jag tar ingenting tillbaka
Jag spar på det som passar mig
Och jag rimmar för mycket på dig och mig
Följer bara de enkla spår du gått en gång
För du var enkel i det mesta
Men jag är alltid nr 1 den bästa
Natt sudd om livet
Man kan nog inte rå för att man känner sig lite ensam ibland. Man kan nog inte rå för att hur man än samlar cd skivor på hög kan man ändå aldrig hitta låten som triggar humöret, som vårdar själen. Som smälter mina öron till vax... Så det skadar inte att bara leta lite till, för att hitta det där extra som lenar lite, som smeker lätt. Rem funkar varje gång. Jag tjatar ut mig själv ibland. Jag tråkar ut mig själv allt för ofta.
Ändå är jag min bästa vän... Så är det bara med det.
Oh life, it´s bigger!
Jag har snart levt i 27 år, och för varje år som går tänker jag mer på döden än på livet. För varje år som går finner jag nya sätt att bedöva mig på. Nya sätt att söva sinnena. Tv, godis, snus, böcker, strunt och allt möjligt annat som i gentligen inte tillför något alls till mitt liv. Bara ger mig en möjlighet att slippa leva i nuet. Ofta tänker jag på att när jag blir åttio och letar ibland minnena är det inte de oräkneliga tv programmen jag sett eller de stora volymer av snus och godis jag konsumerat som jag kommer att minnas utan det är de få tillfällen då jag tillsammans med vänner släppte tyglarna och för ett ögonblick verkligen levde mitt liv. Hur många gånger i mitt liv kommer jag fråga mig själv
- Kommer du ihåg den där fantastiska tv kvällen du hade oktober 2005? Förmodligen aldrig. Men hur ofta tänker jag inte tillbaka redan nu på de fantastiska underbara kvällar, dagar jag tillbringat med vänner eller familjen och levt, andats och känt att det här är livet. Och nu känns de som allt för få jämfört med de jag tillbringat framför en dumburk eller alldeles ensam uttråkad och lat.
Jag älskar ju livet! Har aldrig och kommer aldrig någonsin få något så fint igen. Ändå är inte varje morgon en gåva och varje dag är inte någon nyhet längre. På något sett är det som de lyckats. Lyckats att tömma mig på entusiasmen och på modet. De små fri brytar försök som lamt har utagerats av mig har motarbetats och tystat ner. Och jag funderar inte mera på om hur livet ska levas. För ni har visat mig rutan jag ska stå i 8-16. Ni har lyckats att binda mig vid materiella saker som efter döden kommer ge mig gås hud. Levde jag mitt liv för att skaffa en större soffa? Levde jag mitt liv för att köpa ett hus? Levde jag mitt liv för att göra grannen avundsjuk med min nya bil?
Man kan ju göra revolution och sälja allt. Men då ser man genast blickarna. Blickarna som säger att de är hjärntvättade av reklamen som inte förstår att man kan leva utan det största och det bästa och att de som kan skall dödas omedelbart för att de inte är lika hjärntvättade som de. Dessutom gillar jag ju saker... jag önskar bara att jag inte levde för sakernas skull.
Om jag kunde komma ihåg, om jag bara kunde lova mig själv att minnas detta skulle jag fråga mig själv vid varje val jag gör - vad kommer att ge mig störst tillfredställe när jag ser tillbaks på mitt liv. Och sen skulle jag leva livet efter det......
Jo jag har badat, det var skönt i vattnet. Det var frihet
Ändå är jag min bästa vän... Så är det bara med det.
Oh life, it´s bigger!
Jag har snart levt i 27 år, och för varje år som går tänker jag mer på döden än på livet. För varje år som går finner jag nya sätt att bedöva mig på. Nya sätt att söva sinnena. Tv, godis, snus, böcker, strunt och allt möjligt annat som i gentligen inte tillför något alls till mitt liv. Bara ger mig en möjlighet att slippa leva i nuet. Ofta tänker jag på att när jag blir åttio och letar ibland minnena är det inte de oräkneliga tv programmen jag sett eller de stora volymer av snus och godis jag konsumerat som jag kommer att minnas utan det är de få tillfällen då jag tillsammans med vänner släppte tyglarna och för ett ögonblick verkligen levde mitt liv. Hur många gånger i mitt liv kommer jag fråga mig själv
- Kommer du ihåg den där fantastiska tv kvällen du hade oktober 2005? Förmodligen aldrig. Men hur ofta tänker jag inte tillbaka redan nu på de fantastiska underbara kvällar, dagar jag tillbringat med vänner eller familjen och levt, andats och känt att det här är livet. Och nu känns de som allt för få jämfört med de jag tillbringat framför en dumburk eller alldeles ensam uttråkad och lat.
Jag älskar ju livet! Har aldrig och kommer aldrig någonsin få något så fint igen. Ändå är inte varje morgon en gåva och varje dag är inte någon nyhet längre. På något sett är det som de lyckats. Lyckats att tömma mig på entusiasmen och på modet. De små fri brytar försök som lamt har utagerats av mig har motarbetats och tystat ner. Och jag funderar inte mera på om hur livet ska levas. För ni har visat mig rutan jag ska stå i 8-16. Ni har lyckats att binda mig vid materiella saker som efter döden kommer ge mig gås hud. Levde jag mitt liv för att skaffa en större soffa? Levde jag mitt liv för att köpa ett hus? Levde jag mitt liv för att göra grannen avundsjuk med min nya bil?
Man kan ju göra revolution och sälja allt. Men då ser man genast blickarna. Blickarna som säger att de är hjärntvättade av reklamen som inte förstår att man kan leva utan det största och det bästa och att de som kan skall dödas omedelbart för att de inte är lika hjärntvättade som de. Dessutom gillar jag ju saker... jag önskar bara att jag inte levde för sakernas skull.
Om jag kunde komma ihåg, om jag bara kunde lova mig själv att minnas detta skulle jag fråga mig själv vid varje val jag gör - vad kommer att ge mig störst tillfredställe när jag ser tillbaks på mitt liv. Och sen skulle jag leva livet efter det......
Jo jag har badat, det var skönt i vattnet. Det var frihet
Liten spindel
Försöker att reda ut alla tankarna som spinner iväg som vilda trådar genom luften, försöker att samla ihop dem till ett nystan så jag kan spinna mig ett litet nät där jag sen kan lägga mig och få översikten, analysera och förstå vad som skenar i vild galopp i min hjärna just nu.
För det är grötigt nu, förståelsen och insikten är på slow-motion medans tankarna känslorna är på full speed framåt. Hit åt! Hit åt! Spring spring! Och de krockar med varandra i mitt huvud, mina tankar som omsorgsfullt plåstrar om varandra för att sedan springa vidare i full vår yra. Jublande springer de runt och dunkar de dystra tankarna i ryggen. Se så se så, nu siktar vi framåt broder! Och så går det runt runt runt. Och jag vill bara sätta allt på paus för jag förstår ingenting alls och jag hinner inte med.
Hela våren har varit ett stort kaos, och det var som om att varje morgon möte en orkan i köket och sen försöka klura ut om jag ska ta mig igenom den eller bara springa. Och vissa dagar sprang jag och vissa dagar kämpade jag och tänkte att tar jag mig bara igenom den här så blir det bättre sen. Och vissa dagar var lättare för orkanen härjade inte i mitt kök men då fanns bara oron istället. En ständig oro och ångest för att den säkert skulle komma tillbaka, Och visst gjorde den det. Och den där förbaskade orkanen har jag kämpat mot hela våren. Men nu klarnar det och det blir lättare, nu vet jag att orkanen kan härja fram till hösten men sen är de ända orkaner jag måste möta är mina egna.
Jag är av segt virke, och går inte under för ett hål i båten, men nu vill jag få tillåtelsen att få vara mjuk ett tag.
Ge mig en burk konserverad kärlek
Varför finns inte kärlek och närhet konserverat på burk bland cocktail frukten på Ica? Jag hade köpte hela hyllan och supit mig dyng rak under bordet. Kramat varje burk på sista droppen. Ensamheten är speciellt tjatig idag. Maler och maler om och om igen. Jäkla pratkvarn men ändå så hemskt hemskt tyst. Jag skulle kunna be honom att gå. Räddningen är bara några telefon samtal borta men jag har ingen ork idag. Så ensamheten får stanna och mala. Skrika och tjata. JA JAG FATTAR!!! Du är jobbig idag! Skriker jag tillbaka. Familjen bor inte i stan. Pojkvännen är inte i stan. Jag orkar inte ringa någon för jag bara orkar inte. Varför orkar man inte? Vad jag allra helst av allt har lust med är att ge mig ut på en lång lång jogging tur. Och när jag äntligen hade fått mig själv upp ur soffan och tatt på mig kläderna upptäcker jag att skorna är i Motala. Man kan inte rädda sig själv från ensamheten med en hyr film. Man kan inte stoppa munnen full med M&M och tro att hela släkten poppar upp utan för dörren. Och hur mycket man än försöker att stirra tomt på tv:n i timmar känns allting ändå så mycket värre. När jag blir stor ska jag ha stor familj i ett ännu större kollektiv där man aldrig aldrig är ensam.
Jag har planerat flykten
JO! Häromdagen var jag med en av mina brukare på ett ställe där jag träffade en man. En man som hade eget jazz band men ingen sångerska! Jasså sa jag och vi pratade lite var på han sedan bad om mitt nr så han kunde ringa mig när hans piano ”landade” så jag kunde komma dit och PROVSJUNGA! Vilket fick mig att bokstavligen flyga ut därifrån av glädje. Jag vet inte mycket om Jazz sa jag och inte vet jag om min röst passar er heller men vi provar! Lite senare på dagen ångrade jag mig ifall att jag kanske gav mannen falska förhoppningar nu när jag ska börja studera och flyttar från stan till hösten. Och så kom jag att tänka på det jag inte tänkt innan. Att jag har planerat allt, utan att stanna. Alla planer jag lägger grundar sig på att vad som än händer så ska jag bort här ifrån. Fastän att det nu verkar som att saker börjar hända här. De söker dansande och sjungande människor till någon musikal, en man vill att jag ska börja sjunga i hans jazz band. Och allting har jag bara gått förbi med tanken: vad synd, men jag flyttar snart så det är inget för mig. Inte en endaste tanke har vart att jag faktiskt borde lägga upp en back up plan som går ut på att stanna och njuta av de fantastiska musik alternativen som börjar ploppa upp.
Visst har jag en plan. Faktiskt flera stycken men ingen som rör Nässjö. Min första är att komma in på visskolan i Västervik eller någon av de andra musik linjerna jag sökt till. Om inte det skulle funka är min andra plan att komma in på någon av de skrivar linjer jag sökt till. Och min tredje näst sista plan om ingenting av ovanstående funkar är att åka som volontär till främmande länder. Så visst har jag inte satsat allt på ett kort. Men samtidigt ångrar jag lite att jag inte satsat vart fall hjärter tvåan på Nässjö. Men jag ska nog börja med det nu. Det är ju inte för sent att försöka bygga upp en fjärde plan.
Det är igentligen inte klokt vad tiden går fort. Jag har bott här i över två år nu. Och jag kom hit liten och rädd. Ensam på två ben som en tjuv smög jag in. Och jag landade i den ena famnen efter den andra, svävandes från moln till moln, krypandes på två ömma knän i mellan åt. Med hjärtat i tänderna och med händerna på golvet har jag smugit mig fram för att inte bli krossad av vassa hälar. Och jag har blivit äldre och klokare, och dummare och segare. Tiden har rusat fram med mig släpandes efter och jag har följt blint. Hit åt har den skrikit, fortare nu, nu tar vi dem snart. Hit! Hit! Skynda på tiden går inte, tiden springer. Och ibland har den lämnat mig ensam utan mål eller riktning och så många timmar, dagar, månader år jag slösat när den försvann på ingenting alls. OM viskandes i mitt öra nätter efter nätter, OM. Om du inte fanns har jag skrikit tillbaka och kastat kudden efter om för att se om rusa ut. Det borde vara en gyllene regel att aldrig ångra slösad tid eller se sig om över axeln efter gårdagar som gått. Men det kommer jag aldrig att lära ändå. Två år kommer bli 2 ½ men sen ska Nässjö vara ännu ett kapitel i min bok. Av många mer som kommer.
Vatten pölar
Det är konstigt att något som var så viktigt, så livs avgörande, plötsligt kan återfinnas i en vatten pöl guppandes fridfullt i dyn utan minsta lilla saknad. Man kastar en blick på det förvånad över att finna det här. Och man stannar till en stund och tittar på den viktiga biten som inte alls känns så viktig längre.
Varför tänker jag, Varför trodde jag att jag behövde det? Hur skulle det förändrat mitt liv då? Varför var det så viktigt då om jag klarar av att leva utan det nu? Och hur tappade jag något så viktigt i en vatten pöl? En impuls att plocka upp det och lägga tillbaks det på egen ficka ilar genom tanken men man ska väl inte plocka upp tappade saker när man inte saknar det. Så man låter vinden blåsa omkring i håret och känna friden genom kroppen när fötterna vandrar förbi. När ska man sluta inbilla sig att det är så mycket som är SÅ viktigt? När man varje dag upptäcker nya vatten pölar med viktiga saker man tappat men aldrig saknat.
