En förvirrad själ



Jag borde skicka mig själv på team building kurs. Jag borde tvinga iväg mina armar och mina ben, min hjärna och mitt hjärta och vägra dem att återvända hem förs de börjat komunicera med varandra. De ska få campa i öde marken, vandra på ödslig stigar, besöka dimmiga berg och trasla sig igenom djungelns snår. De ska få flyga högt över marken, bygga omöjliga torn och sova med ormar och sniglar. De ska få kämpa för varje liten del av dygnet, totalt fokuserade på att fungera tillsammans. Hjärtat ska inte ens få skita utan att armarna och benen och hela, absolut hela, resten av kroppen sitter bredvid och hjälper till.

För just nu är jag spaghetti mannen, en ny kokt spagetti som försöker gå, som försöker älska som försöker leva. Och överallt ser jag människor som skrattar åt mina stapplande försök. Att stå stolt och modig när man är en ny kokt spagetti är inte lätt.
Och ny kokta spagetti rör vet inte heller vad det vill säga att gå en rak väg, för de vill vingla och de vill falla men mänskligheten tolererar inga fall. Kärleken stig tål inte alltid att vacklas på. Och jag vill bara lägga mig ner i min förvirring och låta mig fångas på gaffeln, låta mig ätas upp med dagens köttfärs sås.

Hjärna möt hjärta, hjärta möt hjärna!

God dag herr hjärna
nej men god dag fru hjärta
Inte visste jag att vi bodde i samma kropp?
Nej inte jag heller, det var verkligen på tiden att vi träffades
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA för tusan!