gojenta

Man skulle ju kunna tro att när allting bra rasar ska man också själv rasa ihop till en liten hög av gråtandes damm. Men jag har inte riktigt fått klart för mig än vad det är som har rasat och ändå trots allt, tycker jag att saker och ting rasar var eller varannan dag ändå. Det är igentligen inte mycket värre nu, och jobbigare saker har jag ändå gått i genom. Kort sagt, jag har blivit härdad. 27 år i livet har äntligen resulterat i lite hårdare skinn och stål hätta. Och ett gott uppbyggt inre har äntligen resulterat i att bara för att en bit rasar rasar inte allt. Jag är inte längre som ett sånt där leksaks torn där man drar ut en bit och bygger på, drar ut en bit till och bygger på tills man inte längre kan lägga flera bitar utan att dess nedre urskrapade plan får hela tornet ur balans.  För jag står äntligen på stadiga fötter. Och vart jag mig än i världen vänder står jag alltid kvar med mig själv. Och att ha sig själv det är igentligen inte fy skam!

Gick på ett möte idag som jag hoppades skulle resultera i ett förlåtande vänskapligt handslag på slutet. Där båda parter möttes någonstans på mitten. Så jag skulle kunna resa mig upp och säga att ja nu orkar jag fortsätta. Istället resulterade mötet i mer beskyllningar och ingen lösning. Den jobbiga känslan jag gick dit med byttes ut mot en ännu tyngre och jag har mer eller mindre gått och tyckt synd om mig själv hela dagen. Suckar titt som tätt, högt och tydligt och ibland känns det som hela nässjö kan höra mig.

En dag har jag gett mig själv, med dessa känslor. Imorgon slutar suckandet och jag ska vända mitt destruktiva tycka synd om mig själv beteende till något bra. Men just nu har ca fyra timmar kvar och de ska utnyttjas väl.

*suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck* OCH STÖN!


*vältrar mig i tycka synd töcknet och grisar runt i stackars mig leran*


* Letar efter förstå mig tryffel bland vännerna o stötta mig nu pokalen*

Sprang och letade efter det och fann det. Sprang rakt in i min egen fint byggda betong vägg....
 Åh låt det storma lite bland mina egna dimmor... Men ge mig inte mer spöken att leva med. Vad ska jag göra med ännu ett? Varför tog du med det hit? Det spökar redan allt för mycket på min vind. Och nu släpar du hem spöken till mitt hjärta....

Det var så rent och fint här. Det var så tyst och så lugnt. Det var så skönt att bara få andas ut. Att få njuta av stillheten med dig. Nu känns det liksom genomsyrat av något som kan ligga här och ruttna i flera år. Det är som vi ätit äpplet i paradiset, där vi innan dansade fram på rosa kärleks moln, bekymmer löst. Men efter åt vägrade vi erkänna vad vi gjort och istället gömde vi bara undan det. Och nu ligger den där och osar. Genomsyrar allt, förstör och river ner alla rosa moln. Och frukt flugorna hänger bekymmer på våra hjärtan och sorger i alla sinnen. Och jag vet inte vad jag ska göra med den. Den där äppel skrutten. Och jag fattar inte vad du skulle med äpplet till....

Jag skulle stå här med dig. Mot stormar mot vindar. Mot världen, för oss. För världen genom oss. Jag skulle stå här och slåss mot vad som kom. Men det skulle inte vara du som kom, och inte vi som skulle slåss. Fan fan fan, vad har du gjort?

Jag har fastnat i en lektion med gråa väggar och surrande datorer. Jag tror jag är 16 och sitter med tuggumi i håret och fnitter i halsen. Om jag blundar lätt är jag där igen. Bland stökiga korridorer och morgon trötta elever. Nu sitter jag i en tråkig byggnad, där luften är kall och alla oförskämt vuxna. Vi är inte längre i skolan för att fnittra, spana in de snygga grabbarna, eller skolka från de tråkigaste lektionerna. Nu sitter vi här för att vi vill lära. Allt det där vi inte ville lära oss då. När det fanns så mycket annat som lockade än matte eller tråkig biologi lektion. Vi har inget fnitter i halsen längre för verkligheten har tagit ett lätt stryp tag runt vår hals och vi känner kunskapens klyfta mellan oss och våra drömmar.

Jag går på konvux nu.

Jag suckar redan innan jag vaknat av tanken på att den nya dagen är kommen. Jag vet vart jag ska och jag vet hur dagen ska bli. Jag ska till jobbet som personlig assistent och där ska jag sitta hela dagen och stirra i väggen och undra hur det ser ut i andra länder. Fundera på hur jag skulle kunna leva istället. Dagdrömma om dromedarer och våghalsiga äventyr i fjärran sago städer. Jag suckar och går upp. Jag suckar djupare och vandrar dit.

Idag när jag stod drömmande och stirrade ut igenom fönstret på den kalla vinter värld som står mig upp i halsen såg jag något jag inte sett förut. Fast jag stirrat ut genom samma fönster så många gånger förr upptäckte jag att jag inte sett allt. Där stod, bakom hus jag alltid sett, ett stort blått plåt hus. Ja jag tror iallafall att det var i plåt  för jag kunde inte riktigt se vad det  igentligen var.  Först blev jag lite fundersam, hade det stora blåa plåt huset alltid stått där? Och varför fanns det inga fönster? O andra sidan tänkte jag för mig själv, inte kunde de väl ha satt upp det över helgen för det var alldeles för stort för att bara sätta upp så där hux flux. Så vart kom det stora blåa plåt huset i från? Om det alltid stått där, varför hade jag aldrig sett det innan?

Förvirrad över min nya upptäckt gick jag åter igen och satte mig på min stol och stirrade i väggen några timmar till...  Man ser samma saker varje dag timme efter timme år efter år. Ändå kan man plötsligt upptäcka att man inte riktigt sett allt. Som en vän man kännt i många år som plötsligt visar en ny sida. Eller man upptäcker att man visst kan se Gud, i varje människa, i varje träd och i varje liten vind pust. Och de som tvivlar är bara de som inte tittat tillräckligt länge eller tillräckligt noga.

Mitt jobb tråkar verkligen ut mig just nu, när upptäckten av en blå stor plåt burk är dagens stora händelse då är det inte mycket kvar att hurra för. Till hösten kommer nya vindar med förändring. Och vad den än för med sig så hoppas jag att blåa plåt burkar och timmar av stirr i väggen inte är en av dem.

Måste man vakna och gå till jobbet? En lördag när alla grannar sover sötaste skönaste drömmen. Börjar dagen med mörkchoklad doppat i varmt rykande te. Dricker man inte kaffe får man hitta på sin egen morgon medecin.

Så pigg man känner sig, inte. Så fräsh och skön man känner sig, inte. Så sugen på att jobba man känner sig.... INTE! Önskar min säng fick armar och ben som drog mig tätt intill sig och sa att idag Linda ska du och jag inte röra oss ur fläcken. Idag är du i mitt våld och här ska jag ro om dig och se till att du mår bra. Så skulle den ge mig telefonen så jag kunde ringa och sjukanmäla mig. Snarare gissel anmälan mig och sen skulle jag få lägga mig ner på kudden och somna om. Underbara söta små drömmar skulle fylla mitt huvud och aldrig skulle jag få en skönare sömn än den...

Läste färdigt sista boken av Narnia idag. Lite besviken blir man, fast jag inte vet varför. Det kommer jag nog bli nu när jag går till jobbet med. För att inte sängen levde och höll fast mig.