gojenta

Det är kallt här, i min lägenhet. Känns som tankarna blir till istappar när de tänks, och fingrarna blir stela och blåa av vinden som ilar långsamt kallt igenom.

Mensungen har tagit mig i besittning de senaste dagarna och drivit mig till vilt vansinne. Mens ungen krävde igår att Gud själv skulle komma ner till henne. Be henne om ursäkt och ge henne den djupaste respekt för det elände hon varje månad fick lida. Varför säger hon? Varför ska jag gå här en vecka och tjura när jag ser världen där utanför leva och vara glad? Varför ska jag vara den sura citronen alla skyr som pesten. Visst bet Eva i äpplet och visst fick hon också sitt straff! Och varje kvinna efter henne. Det ska göra ont att föda barn. MEN JAG HAR JU BARA MENS! Skrek mens ungen. Jag behöver väl inte plågas varje månad i nästan ett helt liv när själva straffet skulle gälla stunden då jag födde. Inte nu, inte sen.. Utan då! Och här går alla och skrattar åt mig, har du mens säger de och hånar mig. RESPEKT säger mensungen och ber dem falla på knän. Men de bara skrattar och går vidare.

Där ute lever de bland färgerna. Men allting är bara svart kring henne. Jo jag minns en gång när världen var rosa gul och blå sa hon igår kväll. Men färgerna jag minns är bara djupaste grå fläckar på natt svart galler. Så vände hon sig om och muttrade något om choklad och somnade oroligt på kudden.

Jag gillar henne inte alls, men hon kommer varje månad och stannar alltid en vecka. Vad ska man göra med objudna gäster?