gojenta

Man skulle ju kunna tro att när allting bra rasar ska man också själv rasa ihop till en liten hög av gråtandes damm. Men jag har inte riktigt fått klart för mig än vad det är som har rasat och ändå trots allt, tycker jag att saker och ting rasar var eller varannan dag ändå. Det är igentligen inte mycket värre nu, och jobbigare saker har jag ändå gått i genom. Kort sagt, jag har blivit härdad. 27 år i livet har äntligen resulterat i lite hårdare skinn och stål hätta. Och ett gott uppbyggt inre har äntligen resulterat i att bara för att en bit rasar rasar inte allt. Jag är inte längre som ett sånt där leksaks torn där man drar ut en bit och bygger på, drar ut en bit till och bygger på tills man inte längre kan lägga flera bitar utan att dess nedre urskrapade plan får hela tornet ur balans.  För jag står äntligen på stadiga fötter. Och vart jag mig än i världen vänder står jag alltid kvar med mig själv. Och att ha sig själv det är igentligen inte fy skam!

Gick på ett möte idag som jag hoppades skulle resultera i ett förlåtande vänskapligt handslag på slutet. Där båda parter möttes någonstans på mitten. Så jag skulle kunna resa mig upp och säga att ja nu orkar jag fortsätta. Istället resulterade mötet i mer beskyllningar och ingen lösning. Den jobbiga känslan jag gick dit med byttes ut mot en ännu tyngre och jag har mer eller mindre gått och tyckt synd om mig själv hela dagen. Suckar titt som tätt, högt och tydligt och ibland känns det som hela nässjö kan höra mig.

En dag har jag gett mig själv, med dessa känslor. Imorgon slutar suckandet och jag ska vända mitt destruktiva tycka synd om mig själv beteende till något bra. Men just nu har ca fyra timmar kvar och de ska utnyttjas väl.

*suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck* OCH STÖN!


*vältrar mig i tycka synd töcknet och grisar runt i stackars mig leran*


* Letar efter förstå mig tryffel bland vännerna o stötta mig nu pokalen*