gojenta

Sprang och letade efter det och fann det. Sprang rakt in i min egen fint byggda betong vägg....
 Åh låt det storma lite bland mina egna dimmor... Men ge mig inte mer spöken att leva med. Vad ska jag göra med ännu ett? Varför tog du med det hit? Det spökar redan allt för mycket på min vind. Och nu släpar du hem spöken till mitt hjärta....

Det var så rent och fint här. Det var så tyst och så lugnt. Det var så skönt att bara få andas ut. Att få njuta av stillheten med dig. Nu känns det liksom genomsyrat av något som kan ligga här och ruttna i flera år. Det är som vi ätit äpplet i paradiset, där vi innan dansade fram på rosa kärleks moln, bekymmer löst. Men efter åt vägrade vi erkänna vad vi gjort och istället gömde vi bara undan det. Och nu ligger den där och osar. Genomsyrar allt, förstör och river ner alla rosa moln. Och frukt flugorna hänger bekymmer på våra hjärtan och sorger i alla sinnen. Och jag vet inte vad jag ska göra med den. Den där äppel skrutten. Och jag fattar inte vad du skulle med äpplet till....

Jag skulle stå här med dig. Mot stormar mot vindar. Mot världen, för oss. För världen genom oss. Jag skulle stå här och slåss mot vad som kom. Men det skulle inte vara du som kom, och inte vi som skulle slåss. Fan fan fan, vad har du gjort?