En date med mig själv
När jag går hem från jobbet, slutkörd och hemlängtande går jag förbi Pigall. Disco lamporna snurrar ut med väggarna, röda och gröna slår de i mot på fönstrena och dansar ut mot gatan. Det är ungdoms disco där inne ikväll minns jag att jag läst på en lapp. Och sakta börjar jag undrar om jag är där inne och dansar? Kanske står jag på dans golvet med Li-sandra och dansar till Space man I always wanted you to go! Eller så kanske Dj:n precis satt på Barbie girl och vi rusar ut från tjej toan för att hinna stampa takten och mima med. I’m a Barbie girl in a Barbie world, life in plastic it’s fantastic! Jag vågade aldrig erkänna att jag faktiskt gillade låten. Li-sandra hon vågade. Hon var den modigaste person jag kände. Kanske står vi där inne och flamsar nervöst i ett hörn, vi är sexton år med en fjortis på fickan. Jag är kär i Dennis och han är där, Dennis verkar kär i mig med och kanske dansar vi snart. Kanske dansar vi redan nu…
Jag får lust att rusa in på Pigall och leta reda på mig själv. Får lust att tala om för mig att: ja blir du ihop med Dennis nu så minns detta att när Kapstad kommer ska du INTE vara otrogen! Skit i svanarna de betyder ingenting! Och när social tanten säger till dig att man inte får plugga på komvux när man har social bidrag skit i henne med! Åk till Norge i ett år men bli inte sambo med Vidar! Åk hem igen och börja studera, åk hem igen och ta tag i ditt liv. För åker du till Norge tar det Fem år, FEM år innan du vågar komma hem igen. Förmodligen kommer jag stirra förvånat på den knäppa lätt mulliga (haha) tanten och tänka att hon är ju ta mig fan inte klok. Jag är 16 år och mitt liv är perfekt och så kommer det att förbli. Jag kommer vakna morgonen efter och jag kommer hitta den rosa biljetten med inskriptionen på baksidan. 22/2 Dennis och ett litet hjärta ritat bredvid hans namn. Jag kommer ligga på madrassen i Li-sandras rum o äta sura kryptoniter och tjata hål i örat på henne om hur kär jag är. Jag kommer inte att tro på att en 27 årig version av mig själv kom till Pigall och talade ett varningens ord i mitt öra. Att jag arbetar med att hjälpa andra människor att leva. JAG?
På väg in till konsum för att köpa mjölk till frukosten går jag förbi löpsedlarna och läser
- Våra läsare berättar så fick vi våran första orgasm
Jag vill väl inte läsa om deras första orgasm, jag vill inte veta någonting om det. Jag vill veta hur man kommer loss. Hur man skakar loss sig själv från den driva man landat i. Hur man lossar på rötterna och säger tack för nu men nu ska jag gå och blomma vidare någon annan stans. Någonstans där mina blad kan bli lite rosare, där solen skiner lite mer, där vattnet smakar lite bättre. Där rötterna känner sig mycket friare.
Att få läsa om hur någon får sin första orgasm skulle verkligen inte tillfredställa den stora explosion mitt sinne längtar efter. Jag vaknar varje natt av samma drömmar. Mina vänner sitter på en båt på Nilen och vaggar sakta fram i solnedgången. Det springer afrikanska barn på stranden och vinkar. Mina vänner ler mot mig, lyckliga leenden av människor som upplever. Jag har uppfattat läget, och jag har nu förstått att jag är på väg in i min 30 års kris. Jesper sa att han fick sin när han var 27 och jag är snart 27 (AAAAA!!!) Det tog ett tag att klura ut vad det var som var fel på mig. Men en dag när jag satt och pratade med en äldre dam som berättade att hon varit drill flicka när hon var liten suckade jag av avundsjuka och erkände att det hade jag också alltid velat bli. Och då surrade det i huvudet på mig. Men varför? Varför blev du inte det? Och jag erkände för mig själv att det var för att jag aldrig vågat. Och så tänkte jag på alla de saker jag hade gjort med mitt liv alla de gånger jag fått mina val framför mig och jag insåg att jag aldrig (förutom få, MYCKET få undantag) vågat ta den farliga vägen utan alltid valde det enklaste. Senast nu såg jag en lapp på simhallen där de sökte badvakter. Man fick gå en utbildning på en dag och sen var det fixat. Man var badvakt! Åh tänkte jag det vill jag bli. Så jag skrev upp mig och ringde sen mina vänner och frågade om inte de också ville det. Nej sa den ena jag tror inte jag har fysiken som behövs. Genast började jag också oroa mig…Nej tänkte jag för mig själv det har nog inte jag heller. Sen kom jag på att man kanske borde kunna crawla för att bli badvakt… Och då vågade jag inte längre. Jag tog bort mig själv från listan utan att ens fråga och har hatat mig själv enda sen dess.
Det yrke jag har nu är inget jag valt och ingenting jag skulle valt om jag var 16. Det enda jag vet är att jag ändå är riktigt stolt över vad jag gör. Om man kände mig när jag var 16 skulle man aldrig kunna tro att en sådan ego centrerad människa skulle kunna göra det jag gör idag. Och jag vet att jag har utvecklats enormt mycket på att arbeta med just det här. Det är bara det att just snart nu måste jag utvecklas mer och det kan jag inte göra där.
När jag pratade med min pojkvän igår kväll sa jag till honom att det var nog ingen ide att han kommer hit nästa helg. Jag måste verkligen plugga. Och med alla extra timmar jag jobbat har jag inte hunnit öppna boken. Har du träffat någon annan frågar han då.. Nej intygar jag så äkta jag kan. Jag har inte träffat någon annan. Tyst inom mig själv tänker jag – Jag har bara träffat mig själv
Jag får lust att rusa in på Pigall och leta reda på mig själv. Får lust att tala om för mig att: ja blir du ihop med Dennis nu så minns detta att när Kapstad kommer ska du INTE vara otrogen! Skit i svanarna de betyder ingenting! Och när social tanten säger till dig att man inte får plugga på komvux när man har social bidrag skit i henne med! Åk till Norge i ett år men bli inte sambo med Vidar! Åk hem igen och börja studera, åk hem igen och ta tag i ditt liv. För åker du till Norge tar det Fem år, FEM år innan du vågar komma hem igen. Förmodligen kommer jag stirra förvånat på den knäppa lätt mulliga (haha) tanten och tänka att hon är ju ta mig fan inte klok. Jag är 16 år och mitt liv är perfekt och så kommer det att förbli. Jag kommer vakna morgonen efter och jag kommer hitta den rosa biljetten med inskriptionen på baksidan. 22/2 Dennis och ett litet hjärta ritat bredvid hans namn. Jag kommer ligga på madrassen i Li-sandras rum o äta sura kryptoniter och tjata hål i örat på henne om hur kär jag är. Jag kommer inte att tro på att en 27 årig version av mig själv kom till Pigall och talade ett varningens ord i mitt öra. Att jag arbetar med att hjälpa andra människor att leva. JAG?
På väg in till konsum för att köpa mjölk till frukosten går jag förbi löpsedlarna och läser
- Våra läsare berättar så fick vi våran första orgasm
Jag vill väl inte läsa om deras första orgasm, jag vill inte veta någonting om det. Jag vill veta hur man kommer loss. Hur man skakar loss sig själv från den driva man landat i. Hur man lossar på rötterna och säger tack för nu men nu ska jag gå och blomma vidare någon annan stans. Någonstans där mina blad kan bli lite rosare, där solen skiner lite mer, där vattnet smakar lite bättre. Där rötterna känner sig mycket friare.
Att få läsa om hur någon får sin första orgasm skulle verkligen inte tillfredställa den stora explosion mitt sinne längtar efter. Jag vaknar varje natt av samma drömmar. Mina vänner sitter på en båt på Nilen och vaggar sakta fram i solnedgången. Det springer afrikanska barn på stranden och vinkar. Mina vänner ler mot mig, lyckliga leenden av människor som upplever. Jag har uppfattat läget, och jag har nu förstått att jag är på väg in i min 30 års kris. Jesper sa att han fick sin när han var 27 och jag är snart 27 (AAAAA!!!) Det tog ett tag att klura ut vad det var som var fel på mig. Men en dag när jag satt och pratade med en äldre dam som berättade att hon varit drill flicka när hon var liten suckade jag av avundsjuka och erkände att det hade jag också alltid velat bli. Och då surrade det i huvudet på mig. Men varför? Varför blev du inte det? Och jag erkände för mig själv att det var för att jag aldrig vågat. Och så tänkte jag på alla de saker jag hade gjort med mitt liv alla de gånger jag fått mina val framför mig och jag insåg att jag aldrig (förutom få, MYCKET få undantag) vågat ta den farliga vägen utan alltid valde det enklaste. Senast nu såg jag en lapp på simhallen där de sökte badvakter. Man fick gå en utbildning på en dag och sen var det fixat. Man var badvakt! Åh tänkte jag det vill jag bli. Så jag skrev upp mig och ringde sen mina vänner och frågade om inte de också ville det. Nej sa den ena jag tror inte jag har fysiken som behövs. Genast började jag också oroa mig…Nej tänkte jag för mig själv det har nog inte jag heller. Sen kom jag på att man kanske borde kunna crawla för att bli badvakt… Och då vågade jag inte längre. Jag tog bort mig själv från listan utan att ens fråga och har hatat mig själv enda sen dess.
Det yrke jag har nu är inget jag valt och ingenting jag skulle valt om jag var 16. Det enda jag vet är att jag ändå är riktigt stolt över vad jag gör. Om man kände mig när jag var 16 skulle man aldrig kunna tro att en sådan ego centrerad människa skulle kunna göra det jag gör idag. Och jag vet att jag har utvecklats enormt mycket på att arbeta med just det här. Det är bara det att just snart nu måste jag utvecklas mer och det kan jag inte göra där.
När jag pratade med min pojkvän igår kväll sa jag till honom att det var nog ingen ide att han kommer hit nästa helg. Jag måste verkligen plugga. Och med alla extra timmar jag jobbat har jag inte hunnit öppna boken. Har du träffat någon annan frågar han då.. Nej intygar jag så äkta jag kan. Jag har inte träffat någon annan. Tyst inom mig själv tänker jag – Jag har bara träffat mig själv
De paranoidas hotell
Mitt huvud är ett hotell för psykopatiska tankar. Paranoida vandrare som kommer och tar in på ett rum över natten och som oftast aldrig checkar ut. Deras räkningar är skyhöga och deras luncher kaotiska. Närvaron av dessa Oinbjudna monster får mig att slava dygnet runt för dem.
– God afton herr Paranoida tanke, har dagen varit till ert belåtande?
-Nej absolut inte alls, jag tror att det är något på gång. Jag känner det, känner det i min kropp
- Jasså? Det säger du? Nej men låt mig genast sätta igång att undersöka det.
Och som den trogna hotell ägare jag är kan jag ju inte låta mina gäster husera här i Obelåtenhet. Så jag undersöker och jag gräver och jag spionerar.
– Godmorgon Herr paranoida tanke, har ni sovit gott?
- Nej absolut inte! Jag tror att någon annan har sovit på min kudde.
– Nej men vad säger du Herr paranoida tanke, det ska jag genast sätta igång att undersöka
Så jag kryper på knän för att söka efter hårstrån, jag vänder ut och in på alla ord som passerar i korridoren. Jag undersöker, jag gräver och jag spionerar ännu mera.
– Nej men se God dag Herr paranoida tanke, är det dags att checka ut nu?
-Nej absolut inte, jag vågar mig inte utanför den där dörren. Jag är rädd för att Hotellet försvinner upp i intet då.
– Nej men det tror jag inte Herr paranoida tanke, det här hotellet har stått här på samma fötter i 27 år. Det är ett gammalt och ärat familj hotell... Ni ska nog inte vara orolig Herr paranoida tanke
-mm nej kanske inte, hur har det gått med era undersökningar då?
-Ja jag fann inga tecken alls på att någon varit i erat sovrumm, därimot har jag fångat upp vissa ord, halva meningar och internet rester. Om vi sätter ihop dem kan vi få ingenting alls eller en hel värld som är med i en stor komplott mot just er.
– Ja JA, det var det jag visste säger Herr Paranoida tanke... En hel värld imot mig. Ja ja det var väl det jag visste. Vilka utom ordentligt fina bevis materiell ni har samlat ihop Kära hotell ägare.
– Ja fast jag vet just då inte det, det kan ju bara vara rester av just ingenting.
-NEJ nej inte alls inte alls, det är ju helt tydligt att den här halva meningen pekar rakt mot det jag sökt efter, och dessa internet rester, trasiga må vara, pekar också helt tydligt på att mina misstankar är helt befogade och dessutom rätt på spiken. Något stort är på gång, någon har sovit på min kudde och någon annan är ute och roar sig med Fru Paranoida tanke... Ja det var ju det jag sa hela tiden visst var det? Jag undrar om de inte tänker träffas inatt... Åh hemska tanke, skär in i hjärtat på mig, jag kommer nog inte få någon ro i natt heller på det här hemska hotellet
- Oj då kära hjärtanets, oroa er inte Herr paranoida tanke, jag ska genast sätta igång med att skaffa fram mer bevis åt er. Oroa er inte. Ni ska få sova gott inatt. Det lovar jag.
– Ja... om inte.
-Om inte?
-Om inte du också är med på den här komplotten? Förråda er egen hotell gäst? Det var det värsta jag varit med om. Här lägger man sin kropp och sin själ och vad gör ni? Hugger mig rätt i bröstet. Är det inte så?
Och så fortsätter de, om och om och om igen. Jag orkar inte vara deras Hotell mycket längre. Men hur bommar man igen sitt eget huvud? Hur stänger man dörren för ovälkomna gäster? Eller måste jag stänga hela hjärtat? Jag vill mycket hellre vara ett gammalt katt pensionat.
– God afton herr Paranoida tanke, har dagen varit till ert belåtande?
-Nej absolut inte alls, jag tror att det är något på gång. Jag känner det, känner det i min kropp
- Jasså? Det säger du? Nej men låt mig genast sätta igång att undersöka det.
Och som den trogna hotell ägare jag är kan jag ju inte låta mina gäster husera här i Obelåtenhet. Så jag undersöker och jag gräver och jag spionerar.
– Godmorgon Herr paranoida tanke, har ni sovit gott?
- Nej absolut inte! Jag tror att någon annan har sovit på min kudde.
– Nej men vad säger du Herr paranoida tanke, det ska jag genast sätta igång att undersöka
Så jag kryper på knän för att söka efter hårstrån, jag vänder ut och in på alla ord som passerar i korridoren. Jag undersöker, jag gräver och jag spionerar ännu mera.
– Nej men se God dag Herr paranoida tanke, är det dags att checka ut nu?
-Nej absolut inte, jag vågar mig inte utanför den där dörren. Jag är rädd för att Hotellet försvinner upp i intet då.
– Nej men det tror jag inte Herr paranoida tanke, det här hotellet har stått här på samma fötter i 27 år. Det är ett gammalt och ärat familj hotell... Ni ska nog inte vara orolig Herr paranoida tanke
-mm nej kanske inte, hur har det gått med era undersökningar då?
-Ja jag fann inga tecken alls på att någon varit i erat sovrumm, därimot har jag fångat upp vissa ord, halva meningar och internet rester. Om vi sätter ihop dem kan vi få ingenting alls eller en hel värld som är med i en stor komplott mot just er.
– Ja JA, det var det jag visste säger Herr Paranoida tanke... En hel värld imot mig. Ja ja det var väl det jag visste. Vilka utom ordentligt fina bevis materiell ni har samlat ihop Kära hotell ägare.
– Ja fast jag vet just då inte det, det kan ju bara vara rester av just ingenting.
-NEJ nej inte alls inte alls, det är ju helt tydligt att den här halva meningen pekar rakt mot det jag sökt efter, och dessa internet rester, trasiga må vara, pekar också helt tydligt på att mina misstankar är helt befogade och dessutom rätt på spiken. Något stort är på gång, någon har sovit på min kudde och någon annan är ute och roar sig med Fru Paranoida tanke... Ja det var ju det jag sa hela tiden visst var det? Jag undrar om de inte tänker träffas inatt... Åh hemska tanke, skär in i hjärtat på mig, jag kommer nog inte få någon ro i natt heller på det här hemska hotellet
- Oj då kära hjärtanets, oroa er inte Herr paranoida tanke, jag ska genast sätta igång med att skaffa fram mer bevis åt er. Oroa er inte. Ni ska få sova gott inatt. Det lovar jag.
– Ja... om inte.
-Om inte?
-Om inte du också är med på den här komplotten? Förråda er egen hotell gäst? Det var det värsta jag varit med om. Här lägger man sin kropp och sin själ och vad gör ni? Hugger mig rätt i bröstet. Är det inte så?
Och så fortsätter de, om och om och om igen. Jag orkar inte vara deras Hotell mycket längre. Men hur bommar man igen sitt eget huvud? Hur stänger man dörren för ovälkomna gäster? Eller måste jag stänga hela hjärtat? Jag vill mycket hellre vara ett gammalt katt pensionat.
Farfar
Så är jag inte särskilt bra på det här med att blogga varje dag. Ni har tatt mig med byxorna nere. Nej jag har inte tankarna som krävs eller känslan som behövs... Jag skriver när det kommer.
En del delar in livet i före och efter perioder. I barndom och ungdom. Eller i händelser som sker. Jag vet inte om mitt liv tog någon särskild riktning den sjätte Februari. Jag vet inte om det blev något efter eller om det någonsin fanns något före. Jag vet bara att det där lille telefon samtalet jag länge fasat för till slut kom. Det konstiga var bara att jag trodde alltid att det var mamma som skulle ringa. Men det var pappa... pappas röst alldeles grötig av sorg i en hel värld bortom mig. Så många kramar ifrån mig.
-Nu har farfar somnat in.
Jag har så många gånger haft det här samtalet uppspelat i mitt huvud. Haft känslorna i kroppen och hört hjärtat skrika av sorg. Så många gånger jag redan låtit dig dö inne i mitt huvud. Och tillsist kom verkligheten i kapp mig. Nu fanns du inte mer. Och samtalet blev inte alls som jag trott, och hjärtat skrek så mycket hårdare än vad jag någonsin anat det skulle. Jag visste ju alltid att det skulle göra ont. Att det skulle vara hemskt och mardrömslikt att mista dig. Jag visste bara inte hur mycket... hur mycket ett hjärta kan brista.
I min farfars ansikte fanns barndommen. En liten skitig blond unge som sprang mellan benen på honom, red på hans axlar och såg kärleken lysa ur en gammal gubbes ögon. En öppen dörr som aldrig stängde sig... förs nu. Och jag sörjer för mig...för att jag älskade dig. Och jag sörjer för min pappa... som älskade dig så mycket mer än vad jag haft förmåga till. Och jag sörjer för att döden är en grym skillsmässa för de levande. Som inte får se dig i paradiset, som inte får leva med dig förs de själva kommer dit. Men du är lycklig där. Och jag kommer snart bli lycklig igen...
Mitt liv kommer nog inte bli mycket annorlunda nu. Det kommer nog inte bli något före eller efter. Det kommer nog vara lite av detsamma. Om man bortser från en ny stor djup sorg och saknad i hjärtat . Men för pappa blir det före och det blir efter. Och jag hoppas av varje liten del av kroppen att före var underbart och bra men att efter blir lika bra och underbart om inte bättre. Men jag tvivlar..................
Le france i Plus! (lä frans si plö)