gojenta

Så är jag inte särskilt bra på det här med att blogga varje dag. Ni har tatt mig med byxorna nere. Nej jag har inte tankarna som krävs eller känslan som behövs... Jag skriver när det kommer.

En del delar in livet i före och efter perioder. I barndom och ungdom. Eller i händelser som sker. Jag vet inte om mitt liv tog någon särskild riktning den sjätte Februari. Jag vet inte om det blev något efter eller om det någonsin fanns något före. Jag vet bara att det där lille telefon samtalet jag länge fasat för till slut kom. Det konstiga var bara att jag trodde alltid att det var mamma som skulle ringa. Men det var pappa... pappas röst alldeles grötig av sorg i en hel värld bortom mig. Så många kramar ifrån mig.
-Nu har farfar somnat in.
Jag har så många gånger haft det här samtalet uppspelat i mitt huvud. Haft känslorna i kroppen och hört hjärtat skrika av sorg. Så många gånger jag redan låtit dig dö inne i mitt huvud. Och tillsist kom verkligheten i kapp mig. Nu fanns du inte mer. Och samtalet blev inte alls som jag trott, och hjärtat skrek så mycket hårdare än vad jag någonsin anat det skulle. Jag visste ju alltid att det skulle göra ont. Att det skulle vara hemskt och mardrömslikt att mista dig. Jag visste bara inte hur mycket... hur mycket ett hjärta kan brista.

I min farfars ansikte fanns barndommen. En liten skitig blond unge som sprang mellan benen på honom, red på hans axlar och såg kärleken lysa ur en gammal gubbes ögon. En öppen dörr som aldrig stängde sig... förs nu. Och jag sörjer för mig...för att jag älskade dig. Och jag sörjer för min pappa... som älskade dig så mycket mer än vad jag haft förmåga till. Och jag sörjer för att döden är en grym skillsmässa för de levande. Som inte får se dig i paradiset, som inte får leva med dig förs de själva kommer dit. Men du är lycklig där. Och jag kommer snart bli lycklig igen...

Mitt liv kommer nog inte bli mycket annorlunda nu. Det kommer nog inte bli något före eller efter. Det kommer nog vara lite av detsamma. Om man bortser från en ny stor djup sorg och saknad i hjärtat . Men för pappa blir det före och det blir efter. Och jag hoppas av varje liten del av kroppen att före var underbart och bra men att efter blir lika bra och underbart om inte bättre. Men jag tvivlar..................

Le france i Plus! (lä frans si plö)