De vet vart de ska, de vet inte já!
Vissa går igenom livet med raka fina vägar noggrant planerade och utstakade framför dem. Ni vet, sådana där hemska människor som gör mig grön av avund. Det är så mycket med dem som jag inte förstår. Bara en sån sak att veta vart man ska är beundransvärt i mina ögon. Jag menar jag är en sån människa som har problem med att välja vilken sida av sängen jag ska gå upp på om morgonen eller vilken väg jag ska ta för att komma till matsalen snabbast men de, de vet redan fem år tidigare vart de vill vara fem år senare.
Hur planerar man igentligen en sån lång vandring? Hur kan man hålla sina ögon så hårt fokuserade på målet att man inte faller för frestelserna längs vägen? Och det jag funderar mest över, det som verkligen bekymmrar mig o ger mig lite ont i magen för deras skull... Hur vet de att de att efter att de bestämt sig för målet, sedan besvärat sig för att staka ut vägen och läsa kartan för att hitta dit och planera hur var o varför för att sedan uppbåda energin att börja vandra, att de verkligen kommer att trivas? Borde det inte finnas miljoner med människor som bokstavligt talat vandrar in i målet glada och lyckliga efter att de äntligen nått dit bara för att upptäcka att de vandrat in i sin egen mardröm? Det måste ju vara hemskt ledsamt med så många bortkastade år.
Å andra sidan är jag som sagt grön av avund. För jag vandrar både lite hit o dit och verkar aldrig hitta rätt någonstans. Och om jag hittar rätt inser jag det för sent och om jag hittar fel inser jag även det försent! Det är nästan ingenting som kommer i tid i mitt liv. Inte ens jag själv. Och jag skulle verkligen behöva lite fokus nu, kanske ett mål och en fin snitslad bana att vandra efter. Kanske jag kunde få karta och kompass på vägen för att förhindra att jag skulle falla för att vandra in på choklad butiken istället för till sallads baren eller förhindra eventuella graviditeter istället för att sätta mig i skolbänken.
Det tråkiga är ju att fokus knappast skänks bort så där vind för våg av någon trevlig gubbe på gatan utan det måste komma från mig. Innifrån eller nått, ja jag vet inte alls vart de där vandrande mål människorna får det ifrån. Jag vet bara att jag inte har det och jag har aldrig haft det och att vi därför lever i två skilda världar. Och kanske missar vi båda något, lite struktur o ena sidan och lite leva livet som det kommer på andra sidan. Och kanske kommer vi en dag att mötas och leva i fullständig harmoni.
Kommentarer
Trackback