gojenta

Försöker att reda ut alla tankarna som spinner iväg som vilda trådar genom luften, försöker att samla ihop dem till ett nystan så jag kan spinna mig ett litet nät där jag sen kan lägga mig och få översikten, analysera och förstå vad som skenar i vild galopp i min hjärna just nu.
För det är grötigt nu, förståelsen och insikten är på slow-motion medans tankarna känslorna är på full speed framåt. Hit åt! Hit åt! Spring spring! Och de krockar med varandra i mitt huvud, mina tankar som omsorgsfullt plåstrar om varandra för att sedan springa vidare i full vår yra. Jublande springer de runt och dunkar de dystra tankarna i ryggen. Se så se så, nu siktar vi framåt broder! Och så går det runt runt runt. Och jag vill bara sätta allt på paus för jag förstår ingenting alls och jag hinner inte med.

Hela våren har varit ett stort kaos, och det var som om att varje morgon möte en orkan i köket och sen försöka klura ut om jag ska ta mig igenom den eller bara springa. Och vissa dagar sprang jag och vissa dagar kämpade jag och tänkte att tar jag mig bara igenom den här så blir det bättre sen. Och vissa dagar var lättare för orkanen härjade inte i mitt kök men då fanns bara oron istället. En ständig oro och ångest för att den säkert skulle komma tillbaka, Och visst gjorde den det. Och den där förbaskade orkanen har jag kämpat mot hela våren. Men nu klarnar det och det blir lättare, nu vet jag att orkanen kan härja fram till hösten men sen är de ända orkaner jag måste möta är mina egna.

Jag är av segt virke, och går inte under för ett hål i båten, men nu vill jag få tillåtelsen att få vara mjuk ett tag.