gojenta

Mens ungen har stuckit nu. Äntligen... Igentligen gick hon för ett par dagar sen... Men det är så där med henne att man fattar aldrig när hon kommit och man fattar aldrig att hon gick. När gynekologen frågar mig när jag hade mens sist ljuger jag alltid och hittar på något. För jag har verkligen ingen koll alls. Mens säger jag? Nej jag vet inte... För hur kan jag minnas det? Jag är ju inte ens mig själv när det händer. Men det är skönt att hon är borta iallafall. För jag vill vara glad igen. Och mest av allt vill jag skratta. Jag bara känner hur hela kroppen väntar på ett förlösande skratt som sänder de där små underbara lycko hormonerna runt i kroppen.... och man bara njuter.

Ibland frågar gynekologen om man är gravid. Och det känns som någon slått en hårt i magen.
GRAVID? man öppnar ögonen stort och stirrar misstroget på henne. Ursäkta men hur gammal tror tanten att jag är?  Men så inser man till sin fasa att tanten tror att jag är preics så gammal som jag är. 27... Generad av min plötsliga chock brukar jag le trevligt tillbaka till tanten med plasthandskarna och säga
-Nej
Kort och precist. Inte mer, inte mindre. Och på vägen hem funderar jag på varför jag känner mig som 15 så fort någon frågar om eventuella graviditeter. Den mognaden har liksom inte kommit till mig än. Jag har jobb, jag har sex, jag köper min egen mat, betalar mina egna räkningar. Men om jag blir gravid då skulle jag vara 15, liten, rädd och totalt förlorad. Mitt liv skulle kännas lika förlorat nu som det skulle kännas då.

Sist jag var hos gynekologen hängde en affisch på toan. Där var det kvinnor i olika åldrar som visade vilka olika stadier kroppen går igenom. Och jag stod och tittade lite förstulet på den tills jag fattade vilket riktigt fint hån det var mot stackars mig. Där uppe var en tjej 25 år gammal, inte ens i mitten av sitt liv men på toppen av livmoders karriären, äggen friska och fina, och fruktsamheten fantastisk! Sen så dalade allting bara sakta neråt. Och stilla smög sig en liten panik in i kroppen och började härja med äggstockarna...  Tankarna på en liten mage, på de där små bebis sockarna började spöka i huvudet.  
Jag vek bort blicken och stirrade ner i golvet.... Nej sa jag stilla till mig, du är fortfarande bara 15.... 
Så lämnade jag planschen på sin vägg och njöt av tanken att det var hela tio psykiska år kvar tills jag skulle stå på toppen av livmoders karriären.