gojenta

Jag har alldeles omedvetet gått in i en små stads sekt. Utan att ens föstå det har jag nog ingått i den i ganska länge. Och så plötsligt så stod den bara framför mig en dag och försökte uppfostra mig. Slå mig på käften för att se om det funkade. Och jag böjade gråta. För allt jag ville var att känna mig välkommen, att känna mig saknad av någon och att känna mig behövd eller omtyckt.

Sekter gör så här... De får dig att känna dig ytterst välkommen. De visar att här finns folk som du kan lita på, folk som får just dig att känna dig varmt välkommen, för att sedan ta ifrån dig små små bitar av ditt liv så att de kan kontrollera dig och föra dig dit du vill. Jag förstod inte alls att en del sekter inte ens behöver vara sekter för att faktiskt agera ungefär lika dant.

LUSTIGT säger jag när min pojkväns kompis försöker uppfostra mig i vem jag kan umgås med och vem jag inte får umgås med för då slutar han att hälsa på mig. LUSTIGT för jag är inte 5 år gammal, han är inte min pappa och jag behöver inte någon välsignelse när det gäller mitt sociala liv.

Orättvist. För vänner trillar inte ner i huvudet på än så fort man kommer till en ny stad. Jag önskar att de gjode det men tyvärr skapade inte Gud världen som så. Det mesta man kan få i huvudet är ett äpple eller kanske en fel riktad fotboll. Men de saker som man allra allra helst behöver eller vill ha de ska man ut och leta efter med ljus o lykta. Och har man tur så kanske man hittar något som liknar det man letar efter.

Orättvist tänker jag om honom. För visst kan jag komma till Jesper helg efter helg och bara umgås med Jesper men jag saknar något. Jag saknar ett eget liv när jag är här. Jag saknar vänner. Vänner i samma stad. Hur ska man någonsin kunna få ett "normalt" förhållande om alla helger varje gång är hemskt onomala. Och man bara får chansen att tillfredställa en bit av livet men skriker av saknad efter en annan?
Jag måste få leva som alla andra, på mina egna villkor. Inte dansa efter någon annans pipa. Jag vill bada i fontäner för att se om det är skönt, jag vill tappa fotfästet ibland för att se om jag flyger och jag vågar gå min egen väg. Det är bara så tråkigt att han känner att han måste ställa sig i vägen och bromsa när han inte har något alls med saken att göra....