gojenta

Det är konstigt att något som var så viktigt, så livs avgörande, plötsligt kan återfinnas i en vatten pöl guppandes fridfullt i dyn utan minsta lilla saknad. Man kastar en blick på det förvånad över att finna det här. Och man stannar till en stund och tittar på den viktiga biten som inte alls känns så viktig längre.
Varför tänker jag, Varför trodde jag att jag behövde det? Hur skulle det förändrat mitt liv då? Varför var det så viktigt då om jag klarar av att leva utan det nu? Och hur tappade jag något så viktigt i en vatten pöl? En impuls att plocka upp det och lägga tillbaks det på egen ficka ilar genom tanken men man ska väl inte plocka upp tappade saker när man inte saknar det. Så man låter vinden blåsa omkring i håret och känna friden genom kroppen när fötterna vandrar förbi. När ska man sluta inbilla sig att det är så mycket som är SÅ viktigt? När man varje dag upptäcker nya vatten pölar med viktiga saker man tappat men aldrig saknat.